Starkt förbättrad Mozart
Recension från DT 21 juni 2015
länk till DTs artikel
Anders Emilsson och Anna Eklund Tarantino har gjort det igen, bragt sitt drama till ett lyckligt slut, ja till ett bejublat och våldsamt beskrattat dito. Wolfgang Amadeus lyckades själv inte alls lika bra. Det hela uruppfördes 1786 på Schönbrunn vid en kejserlig fest, där rivalen Salieri också bidragit med den nyskrivna musikkomedi, som lär ha avgått med segern.

Att delvis låta den talade dialogen ske på järnamål bidrog självklart positivt, men än mer avgörande var dels Anders genialt nyarrangerade nyckelscen, dels Annas och Emmas våldsamma utspel som rivaliserande primadonnor i denna scen. Nyskrivet vore kanske inte helt rätt som begrepp, men Emilsson har vävt samman och lagt till två kända Mozart-arior under vilka det stora slagsmålet i Skifsladan utspelades, en scen som helt saknas i det rätt tama originalet. Där finns två rätt tekniskt krävande arior plus en trio kring den knappast kioskvältande repliken Jag är den bästa sångerskan samt en liten försonande avslutning.

I Uppsälje fanns därtill många inströdda roliga nya repliker. Arbetsförmedlingen i Vansbro hade fått skicka två nya stjärnor att ersätta en insjuknad kollega. Båda gjorde storstilade prima donna-entréer, där den yngre Emma Frost förgäves letade efter sin selfie-pinne och bedyrade att hon var så bra, att självaste Jens Runnberg minsann följer henne på twitter. Sällan har man sen sett så våldsamt kvinnoslagsmål på scen, där John Haque och Byns Mats Larsson till sist lyckades skilja dem åt till väpnad vapenvila.
Den lilla orkestern med musiker ur ledande orkestrar hade också fått sitt notmaterial via Anders Emilssons fint arrangerande hand, vilket de ’exekverade med all tillbörlig ackuratess’. Före paus gavs ett dryga timmen långt program, där Bellman omväxlade med Rune Lindström och Harry Martinson, där Anna med fin känsla för text sjöng Vainos sång ur Arnljot, Emma lyckosamt tacklade Julias entréaria med dess höga D, violinisten Ingrid Olsson skänkte dramatiskt liv åt långsamma satsen i Vivaldis Sommaren och där både Haque och Larsson lyckades bli ett taktslag fel i Till havs resp.Glimmande nymf utan att det nästan märktes. Längsta applåden i den avdelningen fick Mikael Emilsson på tenorsax och Ludwig Wetterberg på synt för ett icke namngivet jazznummer.

Opera på järnamål bjuds i augusti med Pergolesis La serva Padrona, som bör kunna bli en storartad upplevelse även det.
Christer Eklund

Högt tempo i Uppsälje
Recension från Dala-Demokraten 4 augusti 2015   länk till Dala-Demokraten artikeln
Sommarens andra operapremiär för Emilsson.
Vi ä på OPERA, jänn i Uppsälje, så je kund int svara när du ringde!
Damen på andra sidan kaffebordet har tagit upp mobiltelefonen, någon har sökt henne före pausen. Två världar har mötts.

Denna sommar har Anders Emilsson gjort inte mindre än två operaproduktioner hemma på gården i Uppsälje: Mozarts Teaterdirektören i midsommarhelgen, och nu Giovanni Battista Pergolesis opera buffa La Serva Padrona, eller på Järnamål Piga ô Tyttgubben.

Men som brukligt serveras det inte enbart opera i den fullsatta Skifsladan. En konsertant avdelning inleder. Musikerna, med hemvist i Hovkapellet, Norrköpings symfoniorkester och Stockholmsfilharmonin, bjuder på ett varierat program, med kärlek och bröllop som genomgående tema. Järna-trubaduren Alf Granberg ger med sin övertonsrika, något otäta stämma liv åt Evert Taubes Som stjärnor små och Brudvals. Anders Emilsson smeker ur sin svarta pipa fram solot i den långsamma satsen i Mozarts klarinettkvintett, Jeanette Bjurling sjunger Griegs Jeg elsker dig, och Daniel Viklund svarar med Hugo Alfvéns Saa tag mit hjerte, med Tove Ditlevsens text.

Förstafiolisten Ingrid Olsson spelar solostämman i Anders Emilssons egen komposition Romanza, med innerlig ton i cantabile-partierna och däremellan ett eldigt spiccato. Man kan uppleva influenser från Astor Piazzolla, trots avsaknaden av bandoneón.
Efter paus blir det Pergolesi. Daniel Viklund, som själv sjunger Uberto (basbaryton), har bearbetat operan och översatt den till Järnamål. Uberto är den inbitne ungkarlen, som efter diverse förvecklingar får ihop det med sin piga Serpina (Jeanette Bjurling, sopran). Den tredje (stumma) rollen, kapten von Svirvil, görs av Alf Granberg. Detta är bondkomik på hög nivå. Föreställningen har spelats ganska många gånger efter urpremiären 2005, och har hunnit sätta sig ordentligt. Det är tempo hela tiden, inga döda punkter. Några i publiken följer med i texthäftet, men de flesta har inga problem att hänga med i dialogen, och skratten rullar i stolsraderna.

Om man ser kulturutövande som ett entreprenöriellt (puh, bara ordet är väl avskyvärt?) företagande med lönsamhet på en konkurrensutsatt marknad, då kan man inte räkna ut att det går att ställa in ett par hundra stolar i en lada, bjuda in några musiker och sångare, översätta en italiensk barockopera till Järnamål och framföra den för fulla hus. Det ska bara inte gå, lika lite som humlan borde kunna flyga. Men som tur är gör inte Anders Emilsson sådana uträkningar.
Gustaf Berglund